Att vara bonusmamma

Något jag inte ännu har skrivit om är nämligen mitt bonusbarn. Hon är storasyster åt tösen, en viktig del av familjen hon också (det är ju självklart egentligen). Hon bor hos sin mamma för det mesta, och spenderar tid med oss åtminstone två dagar i veckan (beror på hur vi har ledigt, oftast nog mer än det).Om somrarna är hon med oss ibland två veckor, utan att se sin mamma.
 Hon var en liten bebis när jag började sällskapa med hennes pappa, och i början var det ganska svårt för mig att veta hur jag skulle vara med henne. 

Jag sa till min man genast i början att jag vill inte ta något ansvar och du sköter om din dotter själv, jag är bara en lekkompis men endast då jag själv vill. Det kändes på något sätt fel att ta hand om henne, ja, som en bonusmamma eftersom min man och barnets mamma hade skilt sig för en kort tid sedan, jag ville ju inte att hennes mamma skulle tro att jag försöker ta över hennes roll. I början höll det jag sa, men det kändes fel att inte ta hand om henne... Ja, jag var verkligen förvirrad. Sen bestämde jag mig för att strunta vad jag borde göra (inte leka mamma??) och göra så som det känns bäst. 

Så småningom började jag ta hand om henne, och nuförtiden står vi varandra nära! När tösen föddes och började tala och kalla mig mamma, började storasyster göra likadant! Och mina rädslor vad storasysters mamma tänker, har inte gått i uppfyllelse, hon vet ju förstås att hon är den viktigaste personen för tösens storasyster.